Jag är rädd, och jag erkänner det.
Jag är rädd för att älska, rädd för att tycka om någon för mycket.
Jag är rädd att bli sviken, lämnad ensam att möta min verklighet.
Du är en flykt, en räddning, mitt berg jag kan luta mig mot när det stormar.
Du gör mig trygg, men jag är rädd.

Man vänjer sig på tok för fort att aldrig lita på andra människor,
man lär sig att ta hand om sig själv, ensam, för litar man på att människor finns där för en blir man bara besviken.
Man får inte luta sig mot människor, man måste konservera sina känslor för att inte bli kvarlämnad.
Och man får definitivt inte glömma bort vem man är, då sveps man iväg fortare än man tror är möjligt.

Jag är fortfarande jag, jag vill alltid vara jag,
men jag är även vi nu, och det är läskigt.