För att jag finns där för dig 24/7
För att jag älskar dig oavbrutet alltid
För att jag ger upp allt för din skull
För att jag glömmer bort vem jag egentligen är,
för att du ska älska mig
För att jag är trött på ojämn kärlek
För att jag saknar ensamhet
För att jag hatar mitt jag
För att jag är besviken
För att jag gråter alldeles för ofta
För att du glömmer bort mig
För att allt bara är helt fel
För att du inte håller dina löften
För att du fortfarande ser dig själv som ensam
För att jag ändå står vid din sida
För att jag trots mina tårar ler mot dig
För att mitt hjärta går sönder mer och mer varenda dag
För att du är botten till all ångest i min själ
För att det jobbigaste som finns är att hålla en fasad
För att vi inte fungerar tillsammans
För att du inte är bra för mig
För att du oftare gör mig ledsen, än du gör mig glad
För att jag skulle vilja slita mig fri.

Ibland blir jag bara så frustrerad, ingenting går som jag vill.
Jag vill skrika, göra sönder saker och bara få ut min jävla ångest.
Det är som att bröskorgen inte riktigt räcker till för mina andetag,
och hjärtat saktar långsamt ned till en hastighet som inte är mänsklig.
Det är då, jag vill bara kväva mina jävla andetag och sluta andas,
för att inte andas alls är lugnare än att andas för snabbt för att hinna med.
För ska vi vara rationella så vet vi ju alla att det är en skönare känsla att vara lugn
än det är att vara stressade och på väg någonstans hela tiden.

När jag ser tillbaka på mig själv genom tiderna inser jag att jag alltid varit påväg någonstans.
Nu i efterhand önskar jag att jag lyssnat på mamma och pappa när de sa till mig att stänga av mobilen åtminstone en dag i veckan. Jag förstår ju nu att det enbart var för mitt eget bästa, att de menade väl. De ville inte att jag skulle göra mig tillgänlig 24/7, precis så som jag kände egentligen men inte vågade erkänna för mig själv.
Egentligen har jag väl aldrig haft mobilen avstängd, enda gångerna jag inte varit tillgänglig är när jag vart utomlands, eller batteriet har dött. Men då har man alltid fixat det på något annat sätt.
Att vara tillgänglig är att ge upp sig själv lite. Man sätter sitt ego lite åt sidan för att kunna finnas där för andra när de behöver det. Jag menar, hur många gånger har man inte svarat i telefonen när man legat och sovit? Och behövt tala en vän till rätta på fyllan? Eller hur många gånger har man inte svarat i telefonen när det har ringt på morgonen och någon vill komma över på kaffe, och man svarar att det är lugnt trots att man önskar sömn mer än någon vän i hela världen.

Att inte vara tillgänglig däremot, det handlar om att kunna sätta andra åt sidan för att enbart kunna ta hand om de människor man värmer i hjärtat. De man bor med, de man älskar. Att enbart kunna sätta all fokus på sitt ego, och dessa människor i ens närhet, det är att känna kärlek. Att prioritera och ge all uppmärksamhet till sig själv är ingenting jag kan stoltsera med. Men i fortsättningen har jag planer på att ha en mobilfri dag, åtminstone en dag i veckan.

Tänk om mina föräldrar hade lyckats printa in det i min skalle för sju år sedan,
då hade inte det här inlägget funnits.

Jag vet inte hur jag ska kunna formulera det jag har att säga,
det här jag verkligen behöver få ur mig.
Jag vet inte hur jag ska kunna säga det med rätt ord,
för på ett sätt är det mitt eget fel att jag behöver prata om det.
Jag har så svårt att tala med dig, förklara vad som är fel.
Det handlar om rädsla, jag är så jävla rädd att förlora det jag har.
Min lycka är total, och jag är så rädd att skada det med något som dumt som detta.

Jag är skadad, det är jag, jag har problem med mig själv
och det är ingenting man kan se bort från.
Jag måste arbeta med mig själv,
men jag kan inte göra någonting föränn vi har talat ut om det som gör så ont i mig.

Jag hatar att behöva tala, jag är en skrivande själ.
Jag hatar att behöva se människor i ögonen och göra dem ledsna.
Jag hatar att se besvikelse. Jag hatar att se tårar och frustration.

Det är därför mikaelaks finns, för här behöver jag inte se dina ögon
eller känna ditt hjärta.


För att vägen är lång att gå
men vi ska gå den hand i hand.

Min pappa är mitt berg i stormen.
En människa man alltid kan luta sig mot när det krisar, som alltid ställer upp och ger en råd.
Vi har väl haft en rätt speciell relation under min uppväxt, och det är först på senare år vi verkligen har bondat och lärt känna varandra mer än att han är min far och jag hans dotter.
Vi hjälper varandra, alltid, oavsett situationer.
Jag kan erkänna att jag inte funnits där lika mycket för honom som han funnits för mig, men det för sig nog naturligt i en familj.
Nu börjar det bli min tur att ställa upp, skämma bort pappa lite och ge honom lite extra kärlek.
Jag älskar min far, och kommer alltid se honom som den starkaste personen, den mest intelligenta och rationella människan jag känner, därför gör det lite extra ont när man märker att en far inte mår bra.
Det känns extra mycket när man bor en bit bort och inte bara kan ta cykeln för att kramas en stund och säga att allt kommer bli bra och lösa sig.

Jag älskar min far, något så otroligt mycket, och jag uppskattar varenda sekund jag får med honom.

Jag har tänkt rätt ofta den senaste tiden på hur mitt liv skulle sett ut om jag tagit en annan väg än den jag valt.
Vad hade jag gjort nu?
Hade jag bott kvar i Göteborg och jobbat?
Eller hade jag börjat studera där nere istället?
Om jag inte valt att studera i Esilstuna och flytta hit med personen jag älskar,
hade jag fortfarande bott kvar hemma hos min pappa ute på landet och blivit bekväm med det?

Jag tänker ofta på tiden då min finaste vän i hela världen flyttade till Norge för ett tag.
Hur hade allt sett ut om han inte kommit hem?
Jag fruktar att vi inte hade haft det lika bra som vi har det nu.

Hur mycket jag än tänker på hur mitt liv hade förändrats om jag valt ett annorlunda vägskäl,
kan jag inte tänka mig ett liv bättre än detta.
Jag är så otroligt nöjd med min tillvaro, om än jag saknar min familj otroligt mycket så trivs jag med att bo ensam med människor jag älskar och bryr mig om. En av mina närmsta vänner, min pojkvän och jag, vi gör det här så jävla bra.

Pojkarna jag bor med har bestämt att detta är en facebook-fri vecka.
Jag vet inte om jag kommer klara det, detta bestämdes för inte ens en timme sedan,
och jag har varit påväg att klicka in mig på facebook ett antal gånger redan.
Helvete.

"Det viktigaste är väl att jag älskar dig,
och att du vet om det?"

Hur ska vi kunna förstå vad som är osanning
när vi inte ens kan förstå verkligheten?
Vi ser inte vad som händer bakom stängda dörrar,
hur ska vi då kunna förstå den ondska som sker?

Jag har en uppgift i mitt liv, jag vet det.
Jag ser människor, de som inte syns.
Jag hjälper, finns där, som en skyddande ängel.

Dock kan jag inte finnas där för all framtid,
det finns något annat, något bakom min uppgift.
Det finns någon för mig också.

Jag önskar att jag fick ångra allt
bara gå tillbaka och trycka på reverse
Jag orkar inte
är inte en sådan människa som bara accepterar.
Världen är inte enkel att förstå,
jag kommer aldrig förstå människor som gör mig illa.
Jag kommer aldrig förstå människor som inte förstår andra.

Du gör ont.
Du gör mig illa.
Fan i helvete.
Du gör mig illa mer än du gör mig gott,
och fan vad jag HATAR att jag försöker ställa mig in hos dig så fruktansvärt mycket
att jag förlorar mig själv.

Vi går i samma fotspår,
samtidigt som vi glänser med en nyfikenhet likt ingenting annat.
Framtidsplaner och stela schemaläggningar passar oss inte, vi vill vara fria.
Ett liv utan äventyr och utmaningar är inte ett liv vi vill leva,
vi låter oss utforska och uppmanar varandra att aldrig låsa sig fast vid något.
Frihet, kärlek, utmaningar, äventyr.
Vad vore vi utan varandra, och vad vore vi utan den sanna kärleken som omger oss?
Kärleken är allt, kärleken är ett äventyr i sig, utan detta äventyr hade livet inte gett oss den tillfredsställelse vi känner nu.
Utan kärleken är vi inte de människor vi borde vara,
utan kärleken finns vi inte.


Du är kärlek för mig.