Getting angry, want to scream.
Ibland blir jag bara så frustrerad, ingenting går som jag vill.
Jag vill skrika, göra sönder saker och bara få ut min jävla ångest.
Det är som att bröskorgen inte riktigt räcker till för mina andetag,
och hjärtat saktar långsamt ned till en hastighet som inte är mänsklig.
Det är då, jag vill bara kväva mina jävla andetag och sluta andas,
för att inte andas alls är lugnare än att andas för snabbt för att hinna med.
För ska vi vara rationella så vet vi ju alla att det är en skönare känsla att vara lugn
än det är att vara stressade och på väg någonstans hela tiden.
När jag ser tillbaka på mig själv genom tiderna inser jag att jag alltid varit påväg någonstans.
Nu i efterhand önskar jag att jag lyssnat på mamma och pappa när de sa till mig att stänga av mobilen åtminstone en dag i veckan. Jag förstår ju nu att det enbart var för mitt eget bästa, att de menade väl. De ville inte att jag skulle göra mig tillgänlig 24/7, precis så som jag kände egentligen men inte vågade erkänna för mig själv.
Egentligen har jag väl aldrig haft mobilen avstängd, enda gångerna jag inte varit tillgänglig är när jag vart utomlands, eller batteriet har dött. Men då har man alltid fixat det på något annat sätt.
Att vara tillgänglig är att ge upp sig själv lite. Man sätter sitt ego lite åt sidan för att kunna finnas där för andra när de behöver det. Jag menar, hur många gånger har man inte svarat i telefonen när man legat och sovit? Och behövt tala en vän till rätta på fyllan? Eller hur många gånger har man inte svarat i telefonen när det har ringt på morgonen och någon vill komma över på kaffe, och man svarar att det är lugnt trots att man önskar sömn mer än någon vän i hela världen.
Att inte vara tillgänglig däremot, det handlar om att kunna sätta andra åt sidan för att enbart kunna ta hand om de människor man värmer i hjärtat. De man bor med, de man älskar. Att enbart kunna sätta all fokus på sitt ego, och dessa människor i ens närhet, det är att känna kärlek. Att prioritera och ge all uppmärksamhet till sig själv är ingenting jag kan stoltsera med. Men i fortsättningen har jag planer på att ha en mobilfri dag, åtminstone en dag i veckan.
Tänk om mina föräldrar hade lyckats printa in det i min skalle för sju år sedan,
då hade inte det här inlägget funnits.
Jag vill skrika, göra sönder saker och bara få ut min jävla ångest.
Det är som att bröskorgen inte riktigt räcker till för mina andetag,
och hjärtat saktar långsamt ned till en hastighet som inte är mänsklig.
Det är då, jag vill bara kväva mina jävla andetag och sluta andas,
för att inte andas alls är lugnare än att andas för snabbt för att hinna med.
För ska vi vara rationella så vet vi ju alla att det är en skönare känsla att vara lugn
än det är att vara stressade och på väg någonstans hela tiden.
När jag ser tillbaka på mig själv genom tiderna inser jag att jag alltid varit påväg någonstans.
Nu i efterhand önskar jag att jag lyssnat på mamma och pappa när de sa till mig att stänga av mobilen åtminstone en dag i veckan. Jag förstår ju nu att det enbart var för mitt eget bästa, att de menade väl. De ville inte att jag skulle göra mig tillgänlig 24/7, precis så som jag kände egentligen men inte vågade erkänna för mig själv.
Egentligen har jag väl aldrig haft mobilen avstängd, enda gångerna jag inte varit tillgänglig är när jag vart utomlands, eller batteriet har dött. Men då har man alltid fixat det på något annat sätt.
Att vara tillgänglig är att ge upp sig själv lite. Man sätter sitt ego lite åt sidan för att kunna finnas där för andra när de behöver det. Jag menar, hur många gånger har man inte svarat i telefonen när man legat och sovit? Och behövt tala en vän till rätta på fyllan? Eller hur många gånger har man inte svarat i telefonen när det har ringt på morgonen och någon vill komma över på kaffe, och man svarar att det är lugnt trots att man önskar sömn mer än någon vän i hela världen.
Att inte vara tillgänglig däremot, det handlar om att kunna sätta andra åt sidan för att enbart kunna ta hand om de människor man värmer i hjärtat. De man bor med, de man älskar. Att enbart kunna sätta all fokus på sitt ego, och dessa människor i ens närhet, det är att känna kärlek. Att prioritera och ge all uppmärksamhet till sig själv är ingenting jag kan stoltsera med. Men i fortsättningen har jag planer på att ha en mobilfri dag, åtminstone en dag i veckan.
Tänk om mina föräldrar hade lyckats printa in det i min skalle för sju år sedan,
då hade inte det här inlägget funnits.
