Men det kunde vi inte
och jag är så jävla besviken på alla känslor i världen.
Ingenting kunde stoppa oss,
allting var som ett äventyr.
Nu finns det inte längre någonting som får mig inspirerad eller fascinerad över kärleken.
Den enda känslan som finns kvar är besvikelse och sorgsenhet över prioriteringar som inte matchar min fantasi om en perfekt relation.

Innerst inne vet jag att något perfekt inte existerar,
men att hoppas är något som gör att människan fortsätter att fungera.
Jag fungerar just nu,
trots att jag just gett upp hoppet om mänskligheten.
Trots att jag inte alls längre tror på kärlek och annat trams,
även fast jag fortfarande hoppas.
Jag hoppas och vill med allt i världen att dina prioriteringar ändras,
att du ser mig för den jag är,
att du förstår hur jag tänker.
Du kan inte läsa mina tankar, trots att du så många gånger bevisat att du ser mig.
Jag tycker du borde se mig just nu, förstå min besvikelse och mina åsikter.
Du borde stå bredvid mig, krama mig och säga att ingenting kommer ändra dina tankar om mig.

Jag är inte den jag varit under tiden jag sågs som en förlorad själ,
jag är den Mikaela som alltid funnits, den Mikaela som faktiskt vet var hon står
och aldrig någonsin vikt sig för någon annans tankar och åsikter.
Den Mikaela som har drömmar och planer för framtiden,
trots att du tror att jag enbart följer dina förhoppningar och din envishet för ett enskilt liv.

Jag ger dig det.
Du får mig nu, men jag kommer inte alltid följa dina fotspår.
Jag har foljt dig en bit, men resten av vägen är din att vandra.
Jag orkar inte promenera i din takt längre,
inte i dina trakter.
Jag orkar inte finnas där dygnet runt,
för ingenting.

Nu spårar jag på en tanke som från början inte alls var meningen,
men faktum är att jag börjar hitta tillbaka,
och du är inte alls lika intressant längre.

Jag är Mikaela, och jag vet vem jag är.
Ingen kommer någonsin att förändra mig igen.