Jag trodde vi kunde övervinna det mesta.
och jag är så jävla besviken på alla känslor i världen.
Ingenting kunde stoppa oss,
allting var som ett äventyr.
Nu finns det inte längre någonting som får mig inspirerad eller fascinerad över kärleken.
Den enda känslan som finns kvar är besvikelse och sorgsenhet över prioriteringar som inte matchar min fantasi om en perfekt relation.
Innerst inne vet jag att något perfekt inte existerar,
men att hoppas är något som gör att människan fortsätter att fungera.
Jag fungerar just nu,
trots att jag just gett upp hoppet om mänskligheten.
Trots att jag inte alls längre tror på kärlek och annat trams,
även fast jag fortfarande hoppas.
Jag hoppas och vill med allt i världen att dina prioriteringar ändras,
att du ser mig för den jag är,
att du förstår hur jag tänker.
Du kan inte läsa mina tankar, trots att du så många gånger bevisat att du ser mig.
Jag tycker du borde se mig just nu, förstå min besvikelse och mina åsikter.
Du borde stå bredvid mig, krama mig och säga att ingenting kommer ändra dina tankar om mig.
Jag är inte den jag varit under tiden jag sågs som en förlorad själ,
jag är den Mikaela som alltid funnits, den Mikaela som faktiskt vet var hon står
och aldrig någonsin vikt sig för någon annans tankar och åsikter.
Den Mikaela som har drömmar och planer för framtiden,
trots att du tror att jag enbart följer dina förhoppningar och din envishet för ett enskilt liv.
Jag ger dig det.
Du får mig nu, men jag kommer inte alltid följa dina fotspår.
Jag har foljt dig en bit, men resten av vägen är din att vandra.
Jag orkar inte promenera i din takt längre,
inte i dina trakter.
Jag orkar inte finnas där dygnet runt,
för ingenting.
Nu spårar jag på en tanke som från början inte alls var meningen,
men faktum är att jag börjar hitta tillbaka,
och du är inte alls lika intressant längre.
Jag är Mikaela, och jag vet vem jag är.
Ingen kommer någonsin att förändra mig igen.
Du får ju ändå inte dom kommentarer jag skriver.. men trots detta så försöker jag åter igen.
Jag gråter när jag läser det här Micklan, jag gråter för att jag har saknat dig så mycket att det är helt sjukt, Jag saknar MIN Micklan, den micklan med framtidsplaner, den som sprudlar av glädje, den som älskar nya människor, den som älskar att resa och fara, den som prioriterar sin familj och släkt framför allt annat. Den som finns där, är närvarande i sinnet och faktiskt är den fantastiska person som vi alla känner och älskar.
Jag saknar MIN Micklan, jag gör verkligen det.
Och igår så tycker jag faktiskt att det var mer min Micklan som satt där, hon som varit försvunnen så länge nu! Hoppas verkligen att du hittar dig själv helt gumman! för du är en fantastisk underbar person!!
Jag älskar dig!!
Hej min älskling
Jag håller med Mia, jag saknar min älskade Mikaela på samma sätt som Mia, och tårarna rinner på mig oxå när jag läser vad du skrivit, vi finns här för dig alltid jag och Stefan och vi älskar dig så och vill att du ska må bra och hitta tillbaka till den underbara person som vi vet finns därinne. <3<3
