Vi tror vi känner varandra,
litar blint på vad den andre har att berätta om sina äventyr.
Vi tror vi kan förstå, leva oss in i en fantasivärld uppbygd för att
endast berätta sagor om.
Vi vet ingenting.
Jag ljuger, du ljuger, vi alla ljuger.
Ingenting är någonsin så fantastiskt som vi tror,
hur mycket vi än hoppas
verkligheten smyger sig på,
visar sitt rätta jag.
Gör oss besvikna.

Det är rätt när min kropp skriker efter din närhet,
när mina öron lystrar efter ditt skratt,
när min mage pirrar vid tanken av din doft.
Du är kärlek för mig, jag gillar det.

Vad trodde jag den där lördagsnatten,
när jag bestämde mig för att möta verkligeheten?
Att allt skulle ta slut, avbrytas på det mest abrupta sättet?
Trodde jag att jag inte skulle få se dig igen,
få se din rygg vändas emot mig, för att aldrig mer få känna din kärlek?

All min kärlek går till dig, underbara människa.
Tack för att du inte vänder mig ryggen.

Hur kan man förklara den här känslan,
känslan av renodlad lycka.
Känslan av att kunna skratta med bubblande glädje i magen,
känslan av att le utan att låtsas.

Kärleken sprudlar omkring mig,
och min lycka är på riktigt,
den är äkta.
När ni ser mitt leende är jag lycklig,
det är inte på låtsas.
När ni hör mitt skratt är det av ren glädje,
inte något påhittad tillfälligt.

Jag mår bra,
och det är av ren kärlek jag fortsätter gå den långa vägen.

Det är skillnad på att skratta,
och känna verklig lycka.

Kan man tro på äkta kärlek när man är så makalöst rädd för den?
Är det möjligt att bevisa sin kärlek till människor, när man fruktar en avvisning?

Man aktar sig för de starkaste känslorna, för de bevisar verkligheten,
kärlek, sorg, ångest, passion, aggression, lycka,
de starkaste av starka känslor.
De som skapar världen, och allt som tillhör den.

Kärleken är det vackraste som finns, men man måste våga känna den,
man måste kunna ta på den, vänja sig vid känslan av värme i kroppen.
Utan kärleken till andra människor upphör man,
man försvinner, tynar bort, i en salig röra av sorgsenhet och ensamhet.

Säg mig, har vi någonsin varit rädda för kärleken?

Vanligtvis skulle jag aldrig erkänna det för mig själv,
men just idag känner jag att jag avskyr att sova ensam.
Jag trivs att somna i armarna på någon jag tycker om,
det är avslappnande att känna en annan människas närvaro,
lyssna till dennes andetag och hjärtslag.
Det är skönt att kunna koppla bort verkligheten för en stund,
fokusera på allt mysigt och bra som pågår.
Det finaste är att sova bredvid någon som håller om en så hårt,
att man känner sig som den tryggaste personen i världen.
Jag vill känna mig trygg inatt.

Kreativitet i all sin ära, men vad vore den utan inspiration?
Utan inspiration kan ingen kreativitet utövas, och då uteblir den,
det är lika med att den inte funnits från första början,
det är lika med att man inte alls är så kreativ som man kanske trodde.
Människor inspirerar mig, ger mig en fantasi långt bortom mina gränser,
låter mig förundras över hur fantastisk världen är, i all sin glans.
Och hur kan man bevisa detta fantastiska mirakel?
Genom sin kreativitet.
Det här är jag, se mig, rör mig, hör mig.
Jag utövar min kreativitet, med inspiration byggd på er.