Kan man tro på äkta kärlek när man är så makalöst rädd för den?
Är det möjligt att bevisa sin kärlek till människor, när man fruktar en avvisning?

Man aktar sig för de starkaste känslorna, för de bevisar verkligheten,
kärlek, sorg, ångest, passion, aggression, lycka,
de starkaste av starka känslor.
De som skapar världen, och allt som tillhör den.

Kärleken är det vackraste som finns, men man måste våga känna den,
man måste kunna ta på den, vänja sig vid känslan av värme i kroppen.
Utan kärleken till andra människor upphör man,
man försvinner, tynar bort, i en salig röra av sorgsenhet och ensamhet.

Säg mig, har vi någonsin varit rädda för kärleken?