Min pappa är mitt berg i stormen.
En människa man alltid kan luta sig mot när det krisar, som alltid ställer upp och ger en råd.
Vi har väl haft en rätt speciell relation under min uppväxt, och det är först på senare år vi verkligen har bondat och lärt känna varandra mer än att han är min far och jag hans dotter.
Vi hjälper varandra, alltid, oavsett situationer.
Jag kan erkänna att jag inte funnits där lika mycket för honom som han funnits för mig, men det för sig nog naturligt i en familj.
Nu börjar det bli min tur att ställa upp, skämma bort pappa lite och ge honom lite extra kärlek.
Jag älskar min far, och kommer alltid se honom som den starkaste personen, den mest intelligenta och rationella människan jag känner, därför gör det lite extra ont när man märker att en far inte mår bra.
Det känns extra mycket när man bor en bit bort och inte bara kan ta cykeln för att kramas en stund och säga att allt kommer bli bra och lösa sig.

Jag älskar min far, något så otroligt mycket, och jag uppskattar varenda sekund jag får med honom.