Från och med igår är min kreativitet för alltid dödad och nedgrävd.

Jag skulle vilja påstå att jag med hela mitt hjärta litar på att du inte gör något dumt.
Men jag vet, lika väl som du att allt är vackert och intressant,
och skulle något oväntat hända vet jag att jag är dum nog att acceptera det.
Kärleken till dig är oändlig, och ingenting kan krossa den,
mitt liv trasas sönder sakta men säkert
medans hjärtat uthärdar den största smärtan av dom alla.
Du är inte kär, det är inte kärleken,
det är fantasin och livslusten som håller dig kvar vid en utdöende art.

Mikaela finns inte längre.

Jag är trött på människor.
Jag är så jävla trött på att folk fortfarande trots sin ålder försöker förstöra något som är så bra.
Just nu är jag jävligt frustrerad och kan inte riktigt formulera mig,
men igår var det ännu värre.
Igår kände jag att jag faktiskt inte orkar kämpa för något som alla ställer sig emot.
Igår ville jag ge upp.
Men så ser jag på dig, tittar in i dina ögon och inser att det är så jävla värt det,
det är så jävla värt att köra över alla haters för att få må så bra som jag gör med dig.

Trots att jag just nu känner att jag orkar kämpa vidare,
vet jag att jag nästa gång kommer ge upp.
Helvete att jag låter människor vinna min respekt på det sättet,
fan att jag inte bara låter sådana saker rinna av mig..

Vi tror vi känner varandra,
litar blint på vad den andre har att berätta om sina äventyr.
Vi tror vi kan förstå, leva oss in i en fantasivärld uppbygd för att
endast berätta sagor om.
Vi vet ingenting.
Jag ljuger, du ljuger, vi alla ljuger.
Ingenting är någonsin så fantastiskt som vi tror,
hur mycket vi än hoppas
verkligheten smyger sig på,
visar sitt rätta jag.
Gör oss besvikna.

Vad trodde jag den där lördagsnatten,
när jag bestämde mig för att möta verkligeheten?
Att allt skulle ta slut, avbrytas på det mest abrupta sättet?
Trodde jag att jag inte skulle få se dig igen,
få se din rygg vändas emot mig, för att aldrig mer få känna din kärlek?

All min kärlek går till dig, underbara människa.
Tack för att du inte vänder mig ryggen.

Hur kan man förklara den här känslan,
känslan av renodlad lycka.
Känslan av att kunna skratta med bubblande glädje i magen,
känslan av att le utan att låtsas.

Kärleken sprudlar omkring mig,
och min lycka är på riktigt,
den är äkta.
När ni ser mitt leende är jag lycklig,
det är inte på låtsas.
När ni hör mitt skratt är det av ren glädje,
inte något påhittad tillfälligt.

Jag mår bra,
och det är av ren kärlek jag fortsätter gå den långa vägen.

Kan man tro på äkta kärlek när man är så makalöst rädd för den?
Är det möjligt att bevisa sin kärlek till människor, när man fruktar en avvisning?

Man aktar sig för de starkaste känslorna, för de bevisar verkligheten,
kärlek, sorg, ångest, passion, aggression, lycka,
de starkaste av starka känslor.
De som skapar världen, och allt som tillhör den.

Kärleken är det vackraste som finns, men man måste våga känna den,
man måste kunna ta på den, vänja sig vid känslan av värme i kroppen.
Utan kärleken till andra människor upphör man,
man försvinner, tynar bort, i en salig röra av sorgsenhet och ensamhet.

Säg mig, har vi någonsin varit rädda för kärleken?

Kreativitet i all sin ära, men vad vore den utan inspiration?
Utan inspiration kan ingen kreativitet utövas, och då uteblir den,
det är lika med att den inte funnits från första början,
det är lika med att man inte alls är så kreativ som man kanske trodde.
Människor inspirerar mig, ger mig en fantasi långt bortom mina gränser,
låter mig förundras över hur fantastisk världen är, i all sin glans.
Och hur kan man bevisa detta fantastiska mirakel?
Genom sin kreativitet.
Det här är jag, se mig, rör mig, hör mig.
Jag utövar min kreativitet, med inspiration byggd på er.