Jag vet inte hur jag ska kunna formulera det jag har att säga,
det här jag verkligen behöver få ur mig.
Jag vet inte hur jag ska kunna säga det med rätt ord,
för på ett sätt är det mitt eget fel att jag behöver prata om det.
Jag har så svårt att tala med dig, förklara vad som är fel.
Det handlar om rädsla, jag är så jävla rädd att förlora det jag har.
Min lycka är total, och jag är så rädd att skada det med något som dumt som detta.

Jag är skadad, det är jag, jag har problem med mig själv
och det är ingenting man kan se bort från.
Jag måste arbeta med mig själv,
men jag kan inte göra någonting föränn vi har talat ut om det som gör så ont i mig.

Jag hatar att behöva tala, jag är en skrivande själ.
Jag hatar att behöva se människor i ögonen och göra dem ledsna.
Jag hatar att se besvikelse. Jag hatar att se tårar och frustration.

Det är därför mikaelaks finns, för här behöver jag inte se dina ögon
eller känna ditt hjärta.


För att vägen är lång att gå
men vi ska gå den hand i hand.

Min pappa är mitt berg i stormen.
En människa man alltid kan luta sig mot när det krisar, som alltid ställer upp och ger en råd.
Vi har väl haft en rätt speciell relation under min uppväxt, och det är först på senare år vi verkligen har bondat och lärt känna varandra mer än att han är min far och jag hans dotter.
Vi hjälper varandra, alltid, oavsett situationer.
Jag kan erkänna att jag inte funnits där lika mycket för honom som han funnits för mig, men det för sig nog naturligt i en familj.
Nu börjar det bli min tur att ställa upp, skämma bort pappa lite och ge honom lite extra kärlek.
Jag älskar min far, och kommer alltid se honom som den starkaste personen, den mest intelligenta och rationella människan jag känner, därför gör det lite extra ont när man märker att en far inte mår bra.
Det känns extra mycket när man bor en bit bort och inte bara kan ta cykeln för att kramas en stund och säga att allt kommer bli bra och lösa sig.

Jag älskar min far, något så otroligt mycket, och jag uppskattar varenda sekund jag får med honom.

Jag har tänkt rätt ofta den senaste tiden på hur mitt liv skulle sett ut om jag tagit en annan väg än den jag valt.
Vad hade jag gjort nu?
Hade jag bott kvar i Göteborg och jobbat?
Eller hade jag börjat studera där nere istället?
Om jag inte valt att studera i Esilstuna och flytta hit med personen jag älskar,
hade jag fortfarande bott kvar hemma hos min pappa ute på landet och blivit bekväm med det?

Jag tänker ofta på tiden då min finaste vän i hela världen flyttade till Norge för ett tag.
Hur hade allt sett ut om han inte kommit hem?
Jag fruktar att vi inte hade haft det lika bra som vi har det nu.

Hur mycket jag än tänker på hur mitt liv hade förändrats om jag valt ett annorlunda vägskäl,
kan jag inte tänka mig ett liv bättre än detta.
Jag är så otroligt nöjd med min tillvaro, om än jag saknar min familj otroligt mycket så trivs jag med att bo ensam med människor jag älskar och bryr mig om. En av mina närmsta vänner, min pojkvän och jag, vi gör det här så jävla bra.

Pojkarna jag bor med har bestämt att detta är en facebook-fri vecka.
Jag vet inte om jag kommer klara det, detta bestämdes för inte ens en timme sedan,
och jag har varit påväg att klicka in mig på facebook ett antal gånger redan.
Helvete.

"Det viktigaste är väl att jag älskar dig,
och att du vet om det?"

Hur ska vi kunna förstå vad som är osanning
när vi inte ens kan förstå verkligheten?
Vi ser inte vad som händer bakom stängda dörrar,
hur ska vi då kunna förstå den ondska som sker?

Jag har en uppgift i mitt liv, jag vet det.
Jag ser människor, de som inte syns.
Jag hjälper, finns där, som en skyddande ängel.

Dock kan jag inte finnas där för all framtid,
det finns något annat, något bakom min uppgift.
Det finns någon för mig också.

Jag önskar att jag fick ångra allt
bara gå tillbaka och trycka på reverse
Jag orkar inte
är inte en sådan människa som bara accepterar.
Världen är inte enkel att förstå,
jag kommer aldrig förstå människor som gör mig illa.
Jag kommer aldrig förstå människor som inte förstår andra.

Du gör ont.
Du gör mig illa.
Fan i helvete.
Du gör mig illa mer än du gör mig gott,
och fan vad jag HATAR att jag försöker ställa mig in hos dig så fruktansvärt mycket
att jag förlorar mig själv.